|
Alla Sveriges grodor, ödlor
och ormar är fridlysta
Alla vilda arter av grodor, ödlor och ormar är
sedan den 1 januari 2000 fridlysta i hela landet. Sedan
tidigare är även alla grod- och kräldjur
i Danmark och Norge fridlysta.
Huggormen är liksom övriga ormar fridlyst, men
om den påträffas på tomtmark får
man infånga och flytta den. Om det inte är möjligt
att fånga ormen och någon annan lämplig
lösning inte finns får man döda den. Tips
om vad man kan göra för att undvika huggorm på
tomten finns i "Orm på tomten" under "Djur
i vår närhet - praktiska tips" längre
ner i dokumentet.
De vanligaste arterna (kopparödla, mindre vattensalamander,
skogsödla, vanlig groda, vanlig padda och åkergroda)
får man ta upp och studera om man inte flyttar dem
från platsen och snarast sätter tillbaka dem
där de infångades. Man får också
samla in rom och yngel i begränsad omfattning och förvara
dessa för studier av utvecklingen. När ynglen
har utvecklats till vuxna djur ska de snarast sättas
tillbaka på den plats som de samlades in på.
Det generella undantag för forskningsändamål
som tidigare har gällt fridlysta grod- och kräldjur
är numera upphävt. Det innebär att man måste
ansöka om dispens hos den berörda länsstyrelsen
om man vill samla in grodor eller kräldjur för
sin forskning.
Orm på tomten
Vårsolen lockar fram ormarna ur sina gömställen.
Det är inte alltid så lätt att veta vad
man ska göra när man upptäcker en orm på
sin tomt. Observera att alla ormar i Sverige numera är
fridlysta. Här får du information och tips om
ormar, ormbett och ormrädsla.
Vilken sorts orm är det?
 Huggorm
Huggormen är brun eller grå och känns lätt
igen på det mörka sicksack-bandet längs
ryggen. Ibland är den helsvart och då framträder
inte bandet.
Kännetecken för huggormen:
- Brunröd kant kring ögats pupill.
- Huvudet täckt av små plåtar.
- Den är relativt tjock och stubbsvansad jämfört
med snokarna.
Huggormen är fridlyst.
 Vanlig
snok (vattensnok)
Den vanliga snoken är grå eller svart. Dess
tydligaste kännetecken är de ljusa "öronfläckarna".
Svarta snokar kan dock sakna öronfläckar och liknar
då svarta huggormar. Den vanliga snoken, eller vattensnoken,
är inte farlig.
Kännetecken:
- Ögat är svart med en smal gul pupillkant.
- Hjässan täcks av stora "plåtar".
- Kroppen är slankare och blankare än huggormens.
- Den är ofta tecknad med rader av svarta fläckar
längs sidorna.
Snoken är fridlyst.
 Hasselsnok
(slätsnok)
Hasselsnoken är gråbrun och har två rader
mörka fläckar längs ryggen. Dessa kan helt
eller delvis flyta ihop till band. Hasselsnok förväxlas
ofta med huggorm, men är helt ofarlig.
Kännetecken:
- Tvåfärgat öga (gult och brunt).
- Mörkt streck på sidan av huvudet genom ögat.
- Stora "plåtar" på hjässan.
- Slankare och blankare kropp än huggormens.
- Helt släta fjäll (hos vanlig snok och huggorm
har fjällen en svag längsås).
- Hasselsnoken är fridlyst.
 Kopparödla,
ormslå ("Kopparorm")
Kopparödlan har inga ben. Den har en styv, glänsande,
ljust gråbrun kropp. På undersidan har den små
fjäll istället för breda bukplåtar.
Kopparödlan är helt ofarlig.
Kopparödlan är fridlyst
Hur blir man av med ormar på
tomten?
Alla sorters ormar är fridlysta i Sverige, liksom i
Norge och Danmark. Detta innebär att det är förbjudet
att döda, skada eller fånga ormar och deras ägg
och ungar. En huggorm som påträffas på
tomten får dock infångas och flyttas. Endast
när detta inte är möjligt, och någon
annan lösning inte finns, får huggormen dödas.
Om man fångar en huggorm bör man flytta den
till något lämpligt ställe, minst ett par
kilometer bort. Men att förflytta huggormar är
inte att rekommendera om du inte är van vid att handskas
med ormar.
Det säkraste sättet att göra tomten ormfri
är att se till att den inte är attraktiv för
ormarna.
Exempel:
- avlägsna rishögar
- sätt finmaskigt nät för hål i husgrunder
- kontrollera näten för källarventiler
- håll gräset kortklippt
- se till att komposter och lövhögar inte ligger
intill husen.
Huggormen är ett nyttigt djur som håller efter
sorkar och möss. Den kan vara obehaglig att ha på
tomten om där finns småbarn och hundar, men annars
bör den lämnas ifred. Den går aldrig till
anfall och biter inte om man inte trampar nästan rätt
på den. Långbyxor ger ett visst skydd mot ormbett.
Rädsla för ormar
Rädsla för ormar är svår att övervinna.
Ibland kan det lyckas om den ormrädde får se
en van person lugnt och stillsamt handskas med till exempel
en snok. Men man bör aldrig skrämma barn för
ormar, utan istället berätta att det kan göra
ont att bli biten och att man kan bli mycket dålig
efter ett huggormsbett.
Åtgärder vid huggormsbett
Ta det lugnt! Ingen panik. Ta det lugnt!
- Den ormbitne bör vila och den bitna kroppsdelen
hållas så stilla som möjligt, gärna
i högläge.
- Bettstället lämnas helt ifred. Man får
inte suga, skära, eller klämma. Använd
inget avsnörande förband.
Kontakta alltid sjukhus eller vårdcentral om du har
blivit biten av en orm.
Särskilt allvarligt är det
- vid bett på bålen, halsen eller huvudet
- då ett barn, en gravid kvinna eller en äldre
person blivit biten
Giftinformationscentralen informerar och ger råd
om förgiftningar. Den nås dygnet runt på
tel. 08-33 12 31 eller via 112.
Det är inte säkert att det blir några följder
alls av ett huggormsbett. Om ingen reaktion följer
kan det bero på att inget gift insprutats. Men oftast
svullnar det bitna stället, blir ömt och så
småningom missfärgat. Efter ett kraftigt bett
kan man få värk och svårt att sova ett
par nätter. Ibland får man svårare att
röra lederna närmast bettstället under några
veckor. Vid sådana starka reaktioner skall den bitne
alltid behandlas på sjukhus.
Mer att läsa
Sveriges groddjur, ödlor och ormar, av Ingemar
Ahlen, Claes Andrén och Göran Nilsson. Naturskyddsföreningen
1992.
Grod- och kräldjur i Norden, av Tomas Cedhagen
och Göran Nilsson. Fältbiologerna 1991.
Reptiler och amfibier i Europa, av E.N. Arnold och
J.A. Burton. Albert Bonniers Förlag AB 1978.
Artiklar i Forskning & Framsteg 6/1981 (K. Hugdahl
om ormrädsla) och 5/82 (C. Andrén och G. Nilsson
om huggormens vanor).
Informationen har hämtats från foldern Orm
på tomten, som tidigare gavs ut av Naturvårdsverket
i samarbete med Naturhistoriska Riksmuseet. Ursprungstexten,
som har uppdaterats, var författad av Etienne Edberg
och Carl Edelstam.
Illustrationer: Etienne Edberg. Skriv gärna
ut texten. Illustratören har tillåtit mångfaldigande
av bilderna.
Länk till Naturvårdsverket: http://www.naturvardsverket.se
|
